Det händer så himla mycket i mitt liv just nu, och egentligen vill jag se detta som en dagbok men jag kan inte skriva ut allt tyvärr. Jag kan i alla fall berätta vad som händer och sker kring Faxen, och jag förmodlar att det är det ni är mest nyfikna över. Så vart ska jag börja? Egentligen har ingenting hänt, jag har ridit ett pass för Nizar, 0 för Eva. Dock kommer Nizar upp till helgen och nästa vecka bör Eva träningarna dra igång igen efter ett litet uppehåll pga studier och lite andra saker. 

 

Förutom de få dressyrpass som jag ridit så har jag ju självklart ridit ut och det tycker ju Faxen är himla roligt. Vi har galopperat fort, riktigt fort! Men de dressyrpass jag haft med honom har också känts okej bra. Han blir så in i h***ete stark och jag måste få honom att lyssna på halvhalter bättre. Jäklar vad han drar iväg ibland under arbete! Det är väl det som är största problemet nu, min sits arbetar vi förfullt med och sakta men säkert kommer mina händer högre och högre upp. Ska bli spännande att rida för Nizar ihelg och träna på allt det där. Galoppen mina vänner har börjat bli under bar! Jäkla vad han bär upp sig själv när man gör så att haserna måste röra på sig. Säger bara PANG och så har jag han exakt där jag vill ha honom. Traven som brukar vara gudomlig när jag rider för Eva arbetar vi på med. Jag själv blir mer osäker när jag rider själv och ser inte alla fel jag gör, tyvärr. Där tror jag boven i tävlingar är + nervositet. Jobbar på självkänslan.

 

Lite mer allmänt om Faxen då, han har fått mugg , vilket är skit jobbigt. Men kämpar på med den gör vi också och hoppas att den försvinner så snart som möjligt. Men hela poängen med att jag skrev detta inlägg just idag är ju att vi har haft Faxen Exakt ett år nu.

 

Ingen är lyckligare än jag och Smilla som har fått äga och älska denna underbara individ. Vi har tagit hand om honom som ett litet barn och för varje dag som går älskar vi honom lite mer. Vår underbara familjemedlem som ingen någonsin kommer kunna ta från oss. Ni som har egna ponnier vet ju hur mycket man älskar dem, det är en känsla som man inte kan beskriva. Den är så himla stark, oslagbar. 

 

Tänk hur mycket vi har gjort på ett år, för ett år sedan vägrade han stå still om man hoppade upp från en pall nu står han som ett lamm. Det är bara kolla uteritter också, i början var han väldigt osäker med mig och Smilla men nu går han förbi det som vi ber honom att gå förbi. Han och växt tillsammans med oss och han är en sån underbar ponny. Smilla har ju haft fler framgångar i tävlingar en vad jag har haft i dressyren, men vänta bara om ett år till så tar vi er alla. Jag vet att han kan, han har spänsten, han har viljan, han har orken men framför allt så har han mig. Och jag ska göra så mycket som möjligt för honom för att han ska lita på mig ännu mer. Jag älskar denna knäppa underbara individ så jävla mycket. (Bilder ska tas nästa helg)