Inlägget - överleva
Många av er läsare som inte känner mig undrar kanske vad som hänt när jag skrev detta inlägg. Först nu är jag redo och berätta det.
Det är så att min sköthäst som hette Fonzie Twist avleds då. Det där var ingen vanlig sköthäst för mig, utan jag var med honom från början, när han kom hit en torsdag i december ynka 3 år var jag där och det var där allt började. Jag var alltså med honom enda från början från det han kom hit. Han och jag hade ett väldigt speciellt band, inget som går att förklara med ord och förmodligen ett band som jag aldrig någonsin kommer få uppleva igen.
Tänker er såhär att jag upplevt nästintill allt med denna häst. Många bra saker men även en massa hemska saker. Han är nog den häst som haft mest otur, ramlat genom brun, rest sig i transporten och hamnat över bommen, fått käken avsparkad som föl och jag tror även han hade blodförgiftining som föl (dock ej säker). Tänk dig hur det känns för Lowa 11år att se sin sköthäst ligga där i en brun hjälplös. Jag sprang efter veterinär och hämtade alla jag kunde hjälpa. Tänk att jag var med om allt det där, det enda som är bra med det här är just att jag fått kunskapen. Jag har fått lära mig saker som jag kanske inte fått lära mig med andra hästar.
Än idag kommer jag ihåg första gången som jag fick skritta av honom, ååh vad lycklig jag var. Jag kommer även ihåg alla tävlingar jag följde med på och alla gånger jag ramlade av honom. Allt det där är här inne, och det kommer aldrig försvinna. Tänk att en häst med sån otur, tänk att stoppet i livet för honom var en ligament skada efter en rymning i hagen. Förstår ni? Allt som hade kunnat sätta topp för honom och så var det just det här.
På torsdagen när jag var och sa hejdå till honom så, kunde jag inte göra något annat än gråta. Jag grät, jag grät och jag kunde banne mig inte sluta. Sista gången jag såg honom var förra torsdagen och även denna dag kommer vara ett minne för livet. Jag var förstörd den dagen. Han var en liten del av mig och kommer alltid att vara det. Det kommer inte sluta göra ont än, därför tycker jag det är jobbigt att prata om honom. Nu har jag fått skriva av mig lite, jag hade kunnat skriva en hel roman om honom men väljer att avsluta här eftersom det redan nu gör för ont.
Tilliten är viktigast
Alla vet ju att hästar är precis som människor olika individer. Vissa hästar är cool lugna, mendans andra hästar stressar upp sig för minsta lilla grej. Vi kan ta en plastpåse som till exempel. Vem har inte suttit på en häst som reagerat på en sådan liten sak som en plastpåse, vissa hajjar bara till medans vissa hästar vägrar gå förbi den och gör allt i sin makt för att komma undan "faran".
Faxen är en häst man måste ge all sin tillit till. Du måste bevisa för honom att han kan lita på dig, att du inte tänker göra honom illa och att du tänker lyssna på honom. I början när vi köpte honom, så litade han inte alls på oss. Han skulle minnsann inte gå förbi den där livsfarliga soptunnan eller brevlådorna som såg ut som de skulle äta upp honom, nono noway. Jag fick vara med om sånt som jag inte fått vara med om innan, han stegrade, han vände, han tänkte sticka, han blåste upp sig och näsborrarna blev stora som tennisbollar. Okej kanske inte riktigt det där med näsborrarna men ni fattar.
Första uteritten så valde jag att sitta av från honom, det blev en för farlig situation för mig. Jag kunde inte kontrollera honom, eller bättre sagt, jag visste inte hur jag skulle kontrollera honom. Första tanken som gick genom mitt huvud då - vad f-n har jag köpt för häst? Men grejen var den att jag aldrig blev rädd, så andra dagen så red både jag och Smilla honom för att trötta ut honom. Dagen efter så satte jag mig upp igen, hade på mig all utrustning jag skulle och så gick vi, samma väg som vi inte kunde gå för två dagar sedan. Och så började han igen, vända, stegra göra allt för att komma undan. Jag kollade runt vad han kunde vara rädd för och hittade inget speciellt alls, eller jo soptunnor och brevlådor som var det värsta han visste.
Först satt jag bara och väntade ut honom, vägrade ge mig. När han lugnat ner sig en aning så tröck jag honom framåt, samtidigt som jag pratade med honom. När han kom förbi själva stället som han tjorvade på så gick han bara. Jag red runt i byn och han bara gick. Små saker var han rädd för titt som tätt, men han gick framåt- vilken var den största succén! Inte nog med att uteritterna var jobbiga så var han även jobbig att sitta upp på, "rädd" för pallen. Det tog oss 3 veckor för att få bort pall rädslan men vi tänkte minnsann inte ge oss, vi skulle få bort det och det fick vi ju.
Vad gör Faxen nu? Ingenting, små sakerna han var rädd för tidigare bryr han sig inte om. Blir han riktigt rädd någongång så håller jag alltid i honom , pratar med honom och klappar honom på halsen tills han vågar gå fram till "faran". Nu litar han på mig och han vet att jag skulle aldrig pressa honom att gå till ett ställe som är farligt på riktigt.
Mitt bästa tips till ni som har liknande tips :
*Visa era hästar att ni inte leder in de i en fara. Visa att de kan lita på er. Och glöm inte vad många glömmer - prata med din häst, den förstår bättre än vad vi tror*
Faxen då vi köpte honom.
Betet är slut, verkligheten är tillbaka
Efter betet blir det är många extra timmar i stallet, som tur är så har jag gjort bort allting så jag har ingenting kvar att göra! Men jag har smort, tvättat, städat, duschat , friserat och packat upp. Det känns så skönt att allt äntligen är klart och vi kan återgå till det normala. Nu är det bara gräsmagen som ska jobbas bort men det brukar gå ganska fort då Faxen är väldigt lätt att relegera i vikten, dvs han har lätt att gå och lätt att gå ner.
Nu i veckan så ska han inte gå för hårt, vi börjar lugnt och bygger sakta men säkert upp konditionen. Idag red Smilla ett lugnare dressyrpass och jag agerade som ridlärare för henne. Imorgon tror jag att vi sticker ut i skogen och galopperar på, kanske en sträcka på 2 km utan stopp. På fredagen är vilan inplanerad sedan ser vi vad som händer och sker. Kan också meddela att jag tror jag ridit färdigt utan schabrak på min nya dressyrsadel, nu har jag ridit en vecka utan schabrak. Kan hända att det blir någon gång till men annars tror jag att vi börjar använda ny schabraken!
