Faxen är en häst man måste ge all sin tillit till. Du måste bevisa för honom att han kan lita på dig, att du inte tänker göra honom illa och att du tänker lyssna på honom. I början när vi köpte honom, så litade han inte alls på oss. Han skulle minnsann inte gå förbi den där livsfarliga soptunnan eller brevlådorna som såg ut som de skulle äta upp honom, nono noway. Jag fick vara med om sånt som jag inte fått vara med om innan, han stegrade, han vände, han tänkte sticka, han blåste upp sig och näsborrarna blev stora som tennisbollar. Okej kanske inte riktigt det där med näsborrarna men ni fattar.

 

Första uteritten så valde jag att sitta av från honom, det blev en för farlig situation för mig. Jag kunde inte kontrollera honom, eller bättre sagt, jag visste inte hur jag skulle kontrollera honom. Första tanken som gick genom mitt huvud då - vad f-n har jag köpt för häst? Men grejen var den att jag aldrig blev rädd, så andra dagen så red både jag och Smilla honom för att trötta ut honom. Dagen efter så satte jag mig upp igen, hade på mig all utrustning jag skulle och så gick vi, samma väg som vi inte kunde gå för två dagar sedan. Och så började han igen, vända, stegra göra allt för att komma undan. Jag kollade runt vad han kunde vara rädd för och hittade inget speciellt alls, eller jo soptunnor och brevlådor som var det värsta han visste. 

 

Först satt jag bara och väntade ut honom, vägrade ge mig. När han lugnat ner sig en aning så tröck jag honom framåt, samtidigt som jag pratade med honom. När han kom förbi själva stället som han tjorvade på så gick han bara. Jag red runt i byn och han bara gick. Små saker var han rädd för titt som tätt, men han gick framåt- vilken var den största succén!  Inte nog med att uteritterna var jobbiga så var han även jobbig att sitta upp på, "rädd" för pallen. Det tog oss 3 veckor för att få bort pall rädslan men vi tänkte minnsann inte ge oss, vi skulle få bort det och det fick vi ju.

 

Vad gör Faxen nu? Ingenting, små sakerna han var rädd för tidigare bryr han sig inte om. Blir han riktigt rädd någongång så håller jag alltid i honom , pratar med honom och klappar honom på halsen tills han vågar gå fram till "faran". Nu litar han på mig och han vet att jag skulle aldrig pressa honom att gå till ett ställe som är farligt på riktigt.