Ihelgen vann jag min första LA:1 på klubbtävlingen med 61,3% och jag vet att vi kan bara bli bättre! Men de senaste veckorna har väldigt dramatiska med Faxen och jag har verkligen börjar inse hur viktigt det är att visa all den kärlek man kan alltid. I söndags gick Smilla och Faxen omkull i deras debut i LB. De hoppade en oxer, Faxen bedömde avståndet fel och räckte inte över. Både hästen och ryttaren gick omkull. Det var det värsta jag sett och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken, ingen av de får vara skadade. Som tur reste sig Faxen direkt och travade iväg, även Smilla ställde sig upp utan någon skada skedd. Det där var verkligen ett moment där jag kände att vi hade tur i oturen, det hade kunnat hända så hemska saker i det där fallet. Jag vill helt ärligt inte ens tänka på det.

 

Men som tur var hände inget med båda. Jag joggade honom på måndagen för att kolla igenom honom och vilken lättnad det var när han inte var halt! För nån vecka sen var ju Faxen förkyld också och förra veckan fick han en liten irritation i ögat. Jag tycker helt ärligt det är hemskt att behöva uppleva allt det här, fast det kanske är banala problem för er, men för mig är det verkligen jobbigt. Jag vill ha honom frisk och hel, han är ju min lilla nallebjörn som jag älskar mest av allt. Jag hoppas verkligen att turen vänder nu för oss, så vi får lite tur. Vi hade behövt det känner jag. Men en sak är säker och det är det att jag kommer göra allt för honom, allt jag någonsin kan göra för att han ska må bra ska jag göra. Här är världens finaste häst, och vet ni vad? Han är min, och jag älskar honom över allt annat.